Det stora riket Rom hade den största armén under hela antiken. Men de kunde inte jämföras med Spartas tränade krigare. De var de hemskaste och mest fasansfulla krigarna under sin tid. De få arméer som krigade mot dem bröts ner av Spartas järnhand. Den spartanska armén vandrade vidare och vidare till de mötte den ena armén efter den andra. Till slut hade Rom tröttat på deras stora framgång, så de samlade ihop alla sina arméer och tågade mot Spartas träningsläger.

   De sovande arméerna vaknade av en av tornvakternas signalhorn. Krigare kastade på sig sina krigsutrustningar och alla intog sina positioner. De bar smiden rustning och hjälm, byxor av hårt och töjbart material. Spjuten var gjorda av hårdaste ek, med kopparspets. Skölden var gjord av härdat järn, likaså svärdet.

   Bågskyttarna laddade sina bågar, krigarna var redo att springa till attack, ryttarna bemannade sina hästar. Allt detta gick bara på några minuter, murarna som beskyddade lägret bemannades med fler och fler bågskyttar. Det märktes att spänningen ökade i lägret… alla mannarna väntade på att få sina order. Minuterna tickade och tickade tills inkräktarnas ledare ropade: ”Attack!”.

   Spartas general svarade med: ”Kom igen nu, bevisa vårt rykte!”. Pilarna rasade ner från skyn, som regnet på en stormig dag. Romarnas armé plockade upp sina träsköldar, deras styrka räckte till emot detta regn av pilar. Men det stoppade inte romarna för att springa till attack.

   ”Till attack”: ekade igenom staden när generalen höjde rösten genom allt muller. Blodet började rinna ner i kloakerna, från människorna som stupat. Spartas krigare kämpade och kämpade fast de var underlägsna i antal. De började bli sämre på att slåss, men som tur var så blåste reträtthornet på romarnas sida.

   Generalen visste att detta bara var början på striden, undertiden de kämpade hade han sänt efter fler soldater i de närmaste städerna. Under natten började spartanska armén bli större och större. De var många som hade stupat i denna slakt, för de hade inte fullföljt sin utbildning än. Ledaren över hela Spartas armé hade kallat till ett möte med generalen som styrde träningslägret.

- Vad ska vi göra?, Sa generalen.

- Vi ska stanna och slåss!, Sa ledaren.

- Men vi är underlägsna.

- Underskattar du våran styrka general?

- Nejdå, men de är ju så många fler!

- Vi slåss för friheten! Det ska leda oss.

- Vad ska jag säga till mannarna?

- Säg att jag har tillkallat den starkaste och största armén vi har. De behöver bara hålla ut tills de anländer.

- Jag gör det genast!

     Marken omkring dem hade börjat färgas röd av allt blod som hade strömmat ut! Stanken av döda kroppar hade börjat avta, för man började bli van. Synen av rök gjorde att man började tänka tillbaka på sina vänner som nu ligger i guds händer. Avskummen romarna sitter på pålar ingången, så romarna kan se deras nederlag medan de planerar sin nästa attack.

   Deras nästa attack var mycket starkare och farligare än vad någon hade trott. De kom ifrån alla håll. Bågskyttarna fick skjuta här och var, de sprang också i sicksack så det var ännu svårare att kunna sätta en pil i strupen på dem. Generalen skickade iväg sina marktrupper och alla ryttare till attack och bågskyttarna fick bara avfyra sina pilar på dem lägst bak.

   Spartas armé tinade bort som vatten i öknen. De blev mindre och mindre för varje sekund som gick. Hoppet började sina allt kraftigare, de trodde inte att de skulle överleva. Men mitt i allt mörker, började några facklor synas på långt avstånd. De blev starkare och flera, till slut var facklorna så nära att de slängdes och svärden drogs. Spartanska ryttare började rida igenom massorna och högg huvud efter huvud. När spartanska armén hade börjat få överläge igen, tjöt romarnas reträtthorn ännu än gång.

   I detta läge fanns det ingen ljuvligare stämma för deras öron. De få som hade överlevt slaget hedrades med medaljer och rikedomar. Arméerna som stred tillsammans blev berömda i hela det Spartanska riket. Ännu än gång hade Sparta visat sin järnhand och besegrat ännu en fiende.

Huset som alla var rädda över låg precis mitt i mot vår lägenhet. Jag har aldrig riktigt fattat vad som var så skräckinjagande om huset, innan jag och min polare fick utmaningen att leva där i en vecka. Det här är berättelsen som inga av mina kompisar trodde på, förutom han som var med i vårt lidande.

   Det hela började som en helt vanlig dag för mig och min polare. Vi möttes vid busshållplatsen klockan 08:45 och påbörjade resan mot vår skola. Om endast en vecka skulle vi sluta första ring på en av landets mest kända gymnasium. Vi gick en utbildning som kallades för ”Naturvetenskapliga underbarnen”, det är i själva verket en naturvetenskaplig utbildning med alla nödvändiga program och utbildningar som gjorde att vi som gick ut med minst G i handen skulle kunna komma in på vilken Högskola vi ville i landet. Det tar endast 10 minuter för oss att komma till skolan.

   När vi gick upp för trappan mot huvudingången, så sitter Fia där som vanligt och ler mot oss. Detta var ingen vanlig tjej, han var helt perfekt. Hon hade lagom stora bröst, brunt hår och de vackraste gröna ögon en människa någonsin har skådat. Om inte det räckte hade Fia sina gudomliga ben som slank under hennes korta kjol av blått tyg, ovanför magen hade hon ett vitt linne och under allt detta hade hon svarta underkläder. När man såg på henne ökade ens hjärta till max, var knappt att man kunde andas av dess ansträngning.

- Visst är hon en ängel Tom?, frågade jag när vi kommet en bit.

- Hon är helt okej.

- Helt okej… vad har du för krav egentligen? Hon är ju perfekt!

- Du behöver inte skrika, börjar bara bli tjatigt nu. När ska du bjuda ut henne då?

- Jag funderar på att göra det när vi slutar ettan.

- Om du gillar henne så mycket, så är det väll inget och fundera över?

- Du har helt rätt Tom, som vanligt. Jag ska göra det på fredag.

   Jag hade förväntat mig att de sista dagarna skulle flyta på hur snabbt som helst, men tiden stod bara stilla av mina tankar på Fia. Jag tänkte ut allt som kunde gå fel och började komma på massor av olika repliker som kunde vara användbara. Men när jag väl stod där på fredags morgonen, var allt som bortblåst av hennes utstrålning. Jag stod där i en halv minut som kändes som en evighet, innan jag tillslut frågade om vi skulle göra något på lördag. Det blev en stor tystnad omkring oss, rytmen på mitt hjärta blir bara högre.

- Jo det kan vi göra, men bara på ett villkor, sa Fia.

- Säg bara vad jag ska göra.

- Du måste leva en vecka i panikens hus, innan du får gå ut med mig.

- Är det okej om jag bjuder in min polare?

- Ta med hur många du vill, men du måste klara dig en vecka där inne.

   Jag berättade för Tom om nyheten, jag fick en blick som jag aldrig har sätt förut.

- Är det där ett ja, Tom?

- Är du helt dum i huvudet, har du inte hört vad som har hänt där?

- Jo, men allt är ju bara en bluff. Inget av det är ju bevisat.

- Hur kan du vara så säker?

- Vågar du inte eller, när blev du en sån mes?

- Jag är ingen mes!

- Då ses vi där på måndag vid gryning. Om du inte kommer så får alla reda på vilken kyckling du egentligen är.

    Jag stod ute vid busshållplatsen och väntade på att han skulle dyka upp. Solen började gå upp och mobilen började plötsligt ringa i fickan.

- Kommer du snart eller?, sa Tom.

- Var är du då?

- Jag sitter i köket på en stol inuti panikens hus.

- Va?! Är du redan där inne?

- Ja, bangar du eller?

- Nejdå, jag kommer.

   Jag gick i mot huset, för första gången i mitt liv började jag tveka. Stegen blev tyngre uppför verandan, men känslan över tvivel försvann när jag öppnade dörren och såg insidan av panikens hus. Det såg inte ut som något annat jag någonsin hade sätt, väggarna var täkt av utsmyckningar. Jag gick in till köket efter att ha hört Tom ropa efter mig, han ville ha hjälp med att packa upp maten och allt annat vi packat ner. Första dagen gick hur fort som helst, för vi studerade huset med stora ögon, det var så enormt vackert.

   Dagarna gick och det var äntligen söndag och sista dagen vi skulle behöva bo här, det kändes tungt att inte kunna få gå ut till sina kompisar som satt där ute och väntade på oss. Men vi borde nog ha lyssnat efter denna längtan, för det som hände oss vill vi inte att någon ska vara med om. Vi började få slut på saker att göra, vi hade ju redan kollat igenom varenda lite vrå i huset. Förutom dörrarna som var låsta av någon anledning, som vi snart skulle förstå.

   Plötsligt ser jag en gammal rostig nyckel hängandes ovanför ytterdörren, konstigt att vi inte sätt den innan, fast vi kollat igenom hela huset. Jag och Tom började kolla alla låsta dörren, en efter en gick inte att öppna. Vi hade börja tappa hoppet om att hitta rätt dörr, men plötsligt kom Tom och tänka på källardörren som var i köket. Vi gick in till köket satte in nyckeln sakta genom nyckelhålet, vred om och det klickade. Vi tittade på varandras ansikten och hämtade en varsin ficklampa, det var som om vi sa något men inget hördes. Dörren öppnades med ett knarr, vilket vi var lite chockade över, för de andra öppnades helt utan ett ljud. Tom tog de första stegen nerför den knarrande trappan, allt såg ut och kändes som en vanlig källare. Det var kallt så man fick gåshud, spindelnät lite varstans och gamla saker staplade på högar. Vi riktade våra ficklampor åt olika håll, tillslut såg vi något grönt som har klättrat sig uppför väggarna och hyllor. Vi gick fram till den, det visade sig bara vara något slags ros, men det fanns inga blommor, det berodde nog på att det inte fanns något solljus här nere.

   Denna klättrade växt hade taggar som en ros och självklart ska man ju alltid sticka sig på en, vilket vi båda gjorde. Det kom lite blod men det var inget vi brydde om just då, vi kollade vidare här nere efter något som vi kunde roa oss med. Jag såg att Tom började rangla lite, vilket jag också hade börjat göra. Så vi gick upp för att dricka lite vatten och vila oss på soffan i vardagsrummet, vi behövde bara hålla ut i några timmar till här inne. Tom gick iväg för att vila, han var inte så törstig som jag. När jag kom ut till hallen där den stora trappan fanns och alla magnifika utsmyckningar, så stod bara Tom där helt stilla. Jag ropade på honom, men han verkade inte reagera.

   Jag gick upp för trappan och titta in i hans ögon och sedan på vad han själv tittade på, jag förstår nu varför han stannade upp sådär av skräck. Det som människorna hade berättat var verkligen sant, vi stod och stirrade in genom en dörr som förut hade varit låst för våra ögon. Vi såg det som vi båda inte ville skåda med våra ögon. Alla skräckhistorier som har berättats om det här huset såg vi framför oss, där var kvinnan som vandrade runt med en kätting av stål och tuggade på sina egna armar och ben av fasa. Vi stod där helt frusna av vår egen fantasi, runtom kring oss framträdde alla möjliga moster som kom från vår vidrigaste och fasansfulla fantasi.

   Tillslut så kände vi några armar ta tag i våra axlar och dra oss ut genom dörren, vi började kämpa men då kom det bara fler moster som tog tag i oss och drog oss ut genom ytterdörren. De la ner oss på gräsmattan utanför som var full med krälande maskar och monstrerna bara stod i en ring runt om oss och stirrade med sina kristall röda ögon. Vi hörde dem ryta omkring oss, vi blundade och vrålade av skräck. Jag och Tom låg där säkert i flera timmar och skrek innan vi hörde en välbekant röst säga: Ni kan lägga av nu, det räcker! Vi öppnade ögonen…

Det är nog många som tror att man blir straffad genom att komma ner i helvetet, men varför ska man bli det? För djävulen vill ju att man ska vara ond så därför borde man ju bli belönad av honom när man komma ner till helvetet. De som tror blint på det här med himlen och helvetet brukar ha som syn att de goda, de som följt ”livets” regler får komma och sitta bredvid Gud på hans tron och de som har syndat, får komma ner till djävulen och sitta där och bli straffad för brotten man har utfört. Själv tycker jag att det låter helt fel, man borde inte bli straffad av honom utan bli belönad för allt ont man har gjort i världen. För det är ju ändå det han vill så varför ska man sedan bli straffad, det är ju helt enkelt bara fel.

   Genom min syn på det hela borde man bli behandlat som en kung eller likvärdigt av djävulen istället för att bli torterad för allt ont man har gjort för världen. Desto värre brott man utför desto högre status får man i den undre världen. I skyn får man sitta och ha tråkigt dag ut i enda, medan i hans rike är det en evig fest som de trogna aldrig får uppleva. Jag påstår inte att det helt enkelt är okej att utföra alla dåd som gör att man kommer ner i jordens inre. Vi kallar det ju inte synd för inget…

   Och hur är egentligen omgivningen omkring djävulens tron och livets fest för all världens syndare? Det är ju en självklarhet att det är varmt, vi befinner ju oss inte i jordens inre för ingenting, medan de i himmelen får blåsas omkull från sina moln medan vi skrattar oss till kramper när de försöker hålla sig fast vid kanten. Området omkring djävulens rike är täckt av tjocka berg så att inte vem som helst ska kunna komma in och vara med om livets fest som pågår var dag. Det är endast de utvalda som får skåda riket täckt av ådror med lava som slingrar sig längst väggarna.

   Vad ska man egentligen begå för att komma in till helvetes salar? Det beror helt och hållet på vem du frågar och vad de har för religion och syn på livet. För mig är det rätt svårt att ranka alla som ska få komma ner till honom men vissa är självklara som t.ex. mördare, våldtäktsmän, barnmisshandlare, rånare och kidnappare.

// En uppsats om helvetet vi skulle göra till svenskan. \\

Klart som fan att det går! Inget är omöjligt här inte, har själv gjort det på bloggen. Framsidan visar endast 5 (normalt 15) inlägg och i senaste inlägg visar den de 15 (normalt 20) senaste.

Hur du ändrar antalet inlägg på framsidan:
Logga in
Design
Kodmallar
Startsida (index)
Gå ner till: <tag:entrylist limit="15"> (Finns precis under: <div id="content"> )
Ändra till önskat tal, jag valde 5.

Om du vill ändra i Kategorier och Arkiv väljer du respektives kodmall och letar upp följande alternativ som står några rader över. (Vilket man nästan inte borde göra, för de är inställda på 300 vilket du nästan aldrig kommer att uppnå. Inte månadsvis men kategorivis kanske)

Hur du ändrar antalet "senaste inlägg" i din meny:
Logga in
Design
Kodmallar
Startsida (index)
Gå ner till: <tag:recentlist limit="20"> (Finns under: <div class="navheader">Senaste inläggen</div>, som är en del av  <div id="side"> )
Ändra till önskat tal, jag valde 15

Om du vill ändra i kategorier och arkiv väljer du respektives kodmall och letar upp följande alternativ som står några rader över. (Här därimot är det nästan ett måste att ändra under Kategori och Arkiv, annars blir det lite fult om en är på 20 och de andra på 15 etc.)

Igår (lördag) såg man på den spännande filmen The Departed, den handlade om att polisen infiltrerade den onda  sidan med en av deras nya snutar medan de onda också hade en infiltrerad  på snutens kontor.  Och de båda fick i uppdrag att leta  reda på den andra infiltratören. Var en väldigt bra film, se den om du inte hunnit gjort det och glöm inte chipsen och drickan. Eller vad du föredrar att se med. Lika bra att passa på att tacka BRONSON & Stadaren från divxsweden.net för den härliga texten. ^^